1 år
Idag är det ett år sen min morfar dog.
Jag kan inte fatta att det gått ett helt år. Hur kan det gått ett helt år och ändå känns saknaden och sorgen så enorm?
Jag tänker på morfar ofta och vi pratar om honom ofta, vi minns honom hela tiden. Det gör att vi aldrig kommer glömma honom och hur han var. Det är viktigt för mig, att aldrig glömma.
Att aldrig glömma vilken underbar människa han var. På sitt sätt. Hur han kivades och retades. Hur han alltid sa vad han tyckte. Hur han alltid gav en de längsta och goaste kramarna. Hur han aldrig riktigt sa att han tyckte om en, men det behövdes inte, för man visste det ändå. Hur han var snål på sitt sätt, tyckte födelsedagspresenter och julklappar var onödiga men sällan lät en gå hem tomhänt efter ett besök. Hur han haft en tuff uppväxt men aldrig gnällt över det. Hur han och mormor hjälpte varandra. Hur han älskade djur och att vara ute på landet. Hur han alltid gick i tofflor och hade ett par vanliga och ett par "bästes-tofflor". Hur han sa att jag skulle "tänka på något roligt" när jag va rädd och inte kunde sova hos dom när jag va liten, hur han fick Henkan att känna sig tvingad att äta upp salladen när vi var små och hälsade på, hur han tyckte vi barnbarn var kräsna och sa att allt gick att äta - förrutom salt sill och minimajs, hur han älskade gräddbullar och köpte 2 paket när han va på marknader och auktioner - det ena paketet åt han upp i bilen hem, hur han kallade mig ziegenare och frågade om jag kunde spå honom när jag tyckte jag hade färgat håret för mörkt, hur envis han var, hur han kunde svära när han inte fick rätt på något, hur han när han var 18 tog beslutet att leta upp sin biologiska syster - vilket hon på begravningen berättade att hon var evigt tacksam över, hur han åkte och vattnade på gjorde fint på mormors föräldrars grav utan att hon bett om det, hur han tyckte att lök var en bra gå-bort-present, hur mamma fick skriva en info-lapp om iris och sätta på kopplet när han passade henne - för han lärde sig aldrig vaken ras eller hennes ålder, hur han tyckte det va onödigt att köra i 110 på motorvägen - alldeles för fort, hur han tyckte min storebror va tråkig som va hemma en fredagkväll när han va 14-15 - när han var i den åldern va han på dansbanan med en kvarter i rövalomman, men hur han aldrig drack särskillt mycket senare, hur han och mormor gav mig en jättefin sak innan jag åkte till Öland första sommaren... Herregud listan kan bli hur lång som helst...
Det finns så mycket att minnas. Och lika mycket att sakna.
Om det finns något som hjälper mig lite i sorgen så är det vetskapen om att jag aldrig behöver ångra något när det gäller morfar. Sista månaderna träffade jag honom ca en gång i veckan och jag vet hur mycket han uppskattade det. Jag träffade honom för sista gången dagen innan han dog, då var han så svag men jag ville ändå inte förstå hur illa det var. Jag levde i nån slags förnekelse, för jag ville inte acceptera hur det var. Det var fel, och orättvist att morfar skulle dö. Han hade så mycket kvar att leva för...
Älskade morfar, jag saknar dig så mycket!
Jag kan inte fatta att det gått ett helt år. Hur kan det gått ett helt år och ändå känns saknaden och sorgen så enorm?
Jag tänker på morfar ofta och vi pratar om honom ofta, vi minns honom hela tiden. Det gör att vi aldrig kommer glömma honom och hur han var. Det är viktigt för mig, att aldrig glömma.
Att aldrig glömma vilken underbar människa han var. På sitt sätt. Hur han kivades och retades. Hur han alltid sa vad han tyckte. Hur han alltid gav en de längsta och goaste kramarna. Hur han aldrig riktigt sa att han tyckte om en, men det behövdes inte, för man visste det ändå. Hur han var snål på sitt sätt, tyckte födelsedagspresenter och julklappar var onödiga men sällan lät en gå hem tomhänt efter ett besök. Hur han haft en tuff uppväxt men aldrig gnällt över det. Hur han och mormor hjälpte varandra. Hur han älskade djur och att vara ute på landet. Hur han alltid gick i tofflor och hade ett par vanliga och ett par "bästes-tofflor". Hur han sa att jag skulle "tänka på något roligt" när jag va rädd och inte kunde sova hos dom när jag va liten, hur han fick Henkan att känna sig tvingad att äta upp salladen när vi var små och hälsade på, hur han tyckte vi barnbarn var kräsna och sa att allt gick att äta - förrutom salt sill och minimajs, hur han älskade gräddbullar och köpte 2 paket när han va på marknader och auktioner - det ena paketet åt han upp i bilen hem, hur han kallade mig ziegenare och frågade om jag kunde spå honom när jag tyckte jag hade färgat håret för mörkt, hur envis han var, hur han kunde svära när han inte fick rätt på något, hur han när han var 18 tog beslutet att leta upp sin biologiska syster - vilket hon på begravningen berättade att hon var evigt tacksam över, hur han åkte och vattnade på gjorde fint på mormors föräldrars grav utan att hon bett om det, hur han tyckte att lök var en bra gå-bort-present, hur mamma fick skriva en info-lapp om iris och sätta på kopplet när han passade henne - för han lärde sig aldrig vaken ras eller hennes ålder, hur han tyckte det va onödigt att köra i 110 på motorvägen - alldeles för fort, hur han tyckte min storebror va tråkig som va hemma en fredagkväll när han va 14-15 - när han var i den åldern va han på dansbanan med en kvarter i rövalomman, men hur han aldrig drack särskillt mycket senare, hur han och mormor gav mig en jättefin sak innan jag åkte till Öland första sommaren... Herregud listan kan bli hur lång som helst...
Det finns så mycket att minnas. Och lika mycket att sakna.
Om det finns något som hjälper mig lite i sorgen så är det vetskapen om att jag aldrig behöver ångra något när det gäller morfar. Sista månaderna träffade jag honom ca en gång i veckan och jag vet hur mycket han uppskattade det. Jag träffade honom för sista gången dagen innan han dog, då var han så svag men jag ville ändå inte förstå hur illa det var. Jag levde i nån slags förnekelse, för jag ville inte acceptera hur det var. Det var fel, och orättvist att morfar skulle dö. Han hade så mycket kvar att leva för...
Älskade morfar, jag saknar dig så mycket!
Kommentarer
Trackback
