19 juni 2010
10.31
Vaknade i mitt flickrum hos mamma och pappa.
Jag har precis varit ute och gått med mamma och Iris.
Ikväll kommer Kalle hem.
Solen skiner.
Det borde va en bra dag.
Men jag har gråtit flera gånger redan.
.....................
Igår va det kungligt bröllop. Jag och mamma har sett framemot det länge och skulle titta på tv hela dagen och äta prinsesstårta och bara njuta.
Vid elva ringer mamma till pappa från jobb och säger att hon kommer och hämtar upp honom strax. Dom måste till mormor o morfar, morfar är jättesjuk.
Ambulans in till sjukhuset för morfar. En stund senare åker jag o lillebror till mormor där morbror är. Vi är ledsna men försöker va hoppfulla.
Det blir bröllopstittande med mormor o lillebror. Vi tittar på fina klänningar, fina vigselakten och alla känslor som blommar.
Samtidigt slår mitt hjärta dubbelt och jag kan inte sluta tänka på morfar. Älskade morfar.
Mamma o pappa kommer vid sex. Sköterskerna hade sagt att dom o morbror kunde åka hem från sjukhuset. Det va ingen överhängande risk.
Vi åt tårta med mormor och åkte hem. Pappa lagade middag, jag o mamma försökte glädjas åt bröllopet lite.
Middag och mamma bara petade i maten. Upp till tv-rummet och när vi satt där ringde mammas mobil...
Mamma rusade ner och mitt hjärta började slå frentetiskt.
Jag hörde mamma svara, sen en stor suck och så började hon gråta. Tårarna kom hos mig för då visste jag.
Morfar är död.
Vi åkte hem till mormor och mamma o pappa gav henne det hemska beskedet. Åkte in till sjukhuset där vi mötte upp store bror o Helena, och morbror med fru o kusin Malin. Vi gick in i rummet för att ta farväl av morfar. Alla sa att han va så fin, men jag tittade bara i en sekund på honom och bestämde mig för att jag inte ville se honom så för sista gången.
Vi stannade en stund. Kramades, grät, bad en bön och kunde inte fatta vad som hänt.
Jag gick ut först. Fick tag på Kalle och det va så skönt att höra hans röst.
Lämnade av mormor hemma, hon ville va ensam, och åkte sen hem till mamma o pappa. Låg o pratade en bra stund tillsammans och försökte hitta nått positivt i all sorg.
Först och främst att det gick snabbt. Att han slapp lida i onödan. Inte bli ett paket. Inte hamna i rullstol. Inte bli dement.
Jag är så tacksam att det hände denna helgen, och inte nästa, när jag hade varit på Öland. Tänk om jag varit 40 mil härifrån.
När jag gick o la mig igår tänkte jag att jag kanske skulle få vakna idag och inse att det bara va en dröm. Jag ville det så innerligt. Det får bara va en dröm. Det kan inte va sant. Morfar kan inte va borta. Det går inte.
Jag vaknade halv fem och insåg att det inte va en dröm...
Vaknade i mitt flickrum hos mamma och pappa.
Jag har precis varit ute och gått med mamma och Iris.
Ikväll kommer Kalle hem.
Solen skiner.
Det borde va en bra dag.
Men jag har gråtit flera gånger redan.
.....................
Igår va det kungligt bröllop. Jag och mamma har sett framemot det länge och skulle titta på tv hela dagen och äta prinsesstårta och bara njuta.
Vid elva ringer mamma till pappa från jobb och säger att hon kommer och hämtar upp honom strax. Dom måste till mormor o morfar, morfar är jättesjuk.
Ambulans in till sjukhuset för morfar. En stund senare åker jag o lillebror till mormor där morbror är. Vi är ledsna men försöker va hoppfulla.
Det blir bröllopstittande med mormor o lillebror. Vi tittar på fina klänningar, fina vigselakten och alla känslor som blommar.
Samtidigt slår mitt hjärta dubbelt och jag kan inte sluta tänka på morfar. Älskade morfar.
Mamma o pappa kommer vid sex. Sköterskerna hade sagt att dom o morbror kunde åka hem från sjukhuset. Det va ingen överhängande risk.
Vi åt tårta med mormor och åkte hem. Pappa lagade middag, jag o mamma försökte glädjas åt bröllopet lite.
Middag och mamma bara petade i maten. Upp till tv-rummet och när vi satt där ringde mammas mobil...
Mamma rusade ner och mitt hjärta började slå frentetiskt.
Jag hörde mamma svara, sen en stor suck och så började hon gråta. Tårarna kom hos mig för då visste jag.
Morfar är död.
Vi åkte hem till mormor och mamma o pappa gav henne det hemska beskedet. Åkte in till sjukhuset där vi mötte upp store bror o Helena, och morbror med fru o kusin Malin. Vi gick in i rummet för att ta farväl av morfar. Alla sa att han va så fin, men jag tittade bara i en sekund på honom och bestämde mig för att jag inte ville se honom så för sista gången.
Vi stannade en stund. Kramades, grät, bad en bön och kunde inte fatta vad som hänt.
Jag gick ut först. Fick tag på Kalle och det va så skönt att höra hans röst.
Lämnade av mormor hemma, hon ville va ensam, och åkte sen hem till mamma o pappa. Låg o pratade en bra stund tillsammans och försökte hitta nått positivt i all sorg.
Först och främst att det gick snabbt. Att han slapp lida i onödan. Inte bli ett paket. Inte hamna i rullstol. Inte bli dement.
Jag är så tacksam att det hände denna helgen, och inte nästa, när jag hade varit på Öland. Tänk om jag varit 40 mil härifrån.
När jag gick o la mig igår tänkte jag att jag kanske skulle få vakna idag och inse att det bara va en dröm. Jag ville det så innerligt. Det får bara va en dröm. Det kan inte va sant. Morfar kan inte va borta. Det går inte.
Jag vaknade halv fem och insåg att det inte va en dröm...
Kommentarer
Trackback
