Lojses Blogg

Igår va jag ledig o passade då på att boka in en nageltid 9.00 så att jag behövde gå upp vid 8, på min lediga dag. Bra där!
Naglarna fick sig iaf en rejäl uppfräschning och tiden efter mig hade tydligen mamma :) (ja, vi går på samma ställe. och mina kusiner. o min nästkusin. och hennes mamma. och caroline. och hennes mamma. och eskil. och hennes mamma. och engos kusin. och... ja, ni förstår)

Sen va det dags att ta sig till mormor. På cykel. Borde ju inte va så svårt, tycker alltid man ser skyltar längs cykelbanorna som visar en rätt väg. Men inte igår. Cyklade en bit och sen helt plötsligt tog cykelvägen slut och det blev 70väg och jag visste att längre fram väntade rondeller och grejer. Svängde in på en gatan och insåg att jag va helt fel på det. Eskil fick va räddare i nöden och via sms guidade hon mig på rätt spår och lyckan va total (typ) när denna skylten dök upp!




Sen blev det grusväg i kanske 8 km.. ute bland åkrarna, solen sken, i horisonten glittrade havet och i öronen spelades musik. Jag sjöng med och kände mig så fri och levande!
Och när jag cyklade in framför huset stod mormor i fönstret och vinkade :) 5 min senare kommamma som kört från stan 1 timme och 20 min efter jag cyklat :P

Efter fika och handling så slog jag o mormor oss ner med bilder från morfars begravning som vi satte in i ett album och det blev så fint. Blommorna är ju vissna sen länge men nu så lever allt vidare. Tittade på lite gamla bilder också o pratade mycket om morfar och mitt i all sorg känner jag mig så tacksam över att jag verkligen fick lära känna min morfar. Jag vet hur han var, vad han stod för, vad han gillade, vad han inte gillade, och framförallt vet jag hur omtyckt han var!
När människor som bara känt morfar ett par år ringer till mormor och säger att dom inte kan förstår hur man kan sakna någon så mycket som de saknar morfar, då blir jag så rörd och stolt.
Man blir aldrig för gammal för att göra sig oumbärlig.

Cyklingen hem gick på "bara" en timme, jag hittade alltså en snabbare väg :)
Imorse när jag skulle cykla till jobb kände jag av gårdagens 3 mil i benen, men vad gör väl det? :)