Saknad
Dom sista månaderna träffade jag mormor o morfar mer eller mindre en gång i veckan och för varje gång vi träffades blev morfar smalare och svagare, men jag förstod inte hur illa det va. Jag ville inte förstå.
Dagen innan morfar somnade in var jag där hemma. Han låg i sängen i bara kalsonger och var så smal. Hade inte ätit eller druckit nått på hela dagen och han va så trött. ändå förstod jag inte. jag hoppades på nått sätt att det skulle vända. nått annat var inte nått alternativ.
Men det vände aldrig. Drygt ett dygn efter jag sa hejdå till morfar så somnade han in.
Och jag saknar honom så mycket!
Jag o världens bästa mormor o morfar på lillebrors student för ett år sen...
Tänker också så ofta på min morfar. Jag förstod inte heller riktigt, och kan fortfarande inte förstå. Han magrade också så snabbt.
Jag skulle åka ner o hälsa på mormor o morfar en dag efter att ha velat fram o tillbaks länge, den dagen ringde mormor o jag fick prata med morfar. Han ursäktade sig för att han mådde dåligt så att vi fick ställa in och ta det en annan dag, då väntade han på ambulansen. Men ändå med en härlig ton i sin röst, lugn o omtänksam som han var. Han hamnade på sjukhuset o jag hälsade aldrig på honom....är det något jag ångrar så djupt så är det de...vi skulle hälsa på honom på söndagen...natten till söndagen somnade han in...kan inte förstå det än.... Usch det gör ont att förlora. Men vi får vara tacksamma för allt de har gett oss och alla varma fina minnen vi har kvar. På ett sätt känns det skönt att morfar fortfarande är så levande för mig i mina tankar...
Oj detta blev långt...
Kram till dig min vän!
