Lojses Blogg

Det känns lite skumt när man läser Blondinbellas blogg och känner igen sig. Tyvärr (?) är det inte den "glammiga" sidan av hennes liv jag känner igen mig i, utan den "mörkare" sidan, om depressioner, panikångest och gråt-perioder.

På många sätt är denna hösten helt fantastisk. Jag lämnade en bra sommar bakom mig och hade en höst fylld med möjligheter framför mig. Och bäst av allt, en höst tillsammans med den underbaraste mannen i hela världen!
Vi har det så bra tillsammans, jag har den finaste familjen och den skaran med människor som jag kallar mina vänner är inte så stor, men så himla fin!

Men det räcker inte.
Jag känner mig stundtals ensam, olycklig, oduglig och misslyckad. Jag känner mig stressad, pressad och inget jag gör känns bra nog.

Jag ställer höga krav på mig själv, vilket ibland är bra, men ibland inte alls bra. Det gäller att ha en bra balans, vilket jag ibland inte har, och då blir dom höga kraven en negativ sak. Mitt jobb är ett sånt exempel. Jag ställer höga, vill va bäst, är inte bäst och känner mig då sämst. När jag egentligen är typ medel. Hänger ni med?

Jag antar att jag är lite för naiv. Tror att bara för att saker och ting är bra att tag så kommer det förbli så. Jag vill ju det. Jag vill det så himla gärna. Jag vill slippa all skit nu. Jag vill få en chans att ta igen alla många långa år som tagits ifrån mig.

Hela in ungdom togs ifrån mig, kan jag inte få må bra under starten på mitt vuxenliv?

Snälla...